Lotsar i Eskilstuna

Staffan Sirén är 40 år och bor i Eskilstuna. Staffan tycker sig alltid ha haft turen att ha bra människor omkring sig och nu vill han ge tillbaka och få möjligheten att hjälpa någon annan. Staffan gillar att träna, spela hockey och lyssna på musik. Han tror att det är viktigt att ha en förebild och någon att prata med som har liknande erfarenheter. Han hoppas att han ska kunna hjälpa någon att undvika de värsta fallgroparna eller iallafall hjälpa någon upp därifrån.

Elin Holmér är 28 år och bor i Stockholm. Hon gillar att rida och att gå på konserter och musikaler. När Elin var liten saknade hon en vuxen att prata med, en vuxen som vet hur det är att leva med en funktionsnedsättning. Nu hoppas hon kunna bli en förebild, någon som andra känner att de kan bolla idéer och tankar med. Elin, som är förskollärare och har stor erfarenhet av barn, kände att uppdraget var som klippt och skuret för henne. Den bästa gissningen på varför Elin har en ben- och armprotes kommer från en 5-åring som trodde att Elins mamma åt för lite mat när hon väntade Elin:

”Det är klart att armar och ben inte växer om man inte äter ordentligt”

I Gimo, fem mil nordost om Uppsala, bor Mathias Ahlén. Han är 35 år och tror att mentorsprogrammet kommer att fylla en funktion som han anser att samhället idag saknar. Mathias ser ungdomar som är begränsade och låsta i sin rullstol. När han själv var liten hade han förmånen att vara på läger och lära sig det mesta om rullstolsteknik, medan många idag inte ens kommer upp för en trottoarkant själv. Mathias spelar tennis fem dagar i veckan och kompletterar träningen med bland annat handcykel.

Man kan klara nästan allting ifrån sin rullstol. Kanske inte nå till översta hyllan, men det är det ju många gående som inte heller kan”

Christer Johansson är 42 år och bor i Örebro. Han vill sprida kunskap som han själv saknade när han var liten. ”Jag trodde att rullstolsbunden var lika med hjälplös”. Nu vet Christer bättre och han vill hjälpa andra till samma insikt, att ingenting är omöjligt. Han vill att fler ska få uppleva känslan av att klara av saker som de inte trodde var möjligt. Christer tränar styrketräning, boxning och handcykel flera dagar i veckan.

Ludwig Persson är 30 år och bor i Uppsala. Han har varit idrottsintresserad sen han var liten, men kom inte igång på riktigt förrän senare. Nu spelar Ludwig golf, tennis och basket och idrotten haft stor betydelse för honom, både fysiskt och mentalt. Trots att han är född med en mild CP-skada har han klarat sig bra utan rullstol och han hann bli 16 år innan han valde att skaffa sig en. Genom idrotten har Ludwig också byggt upp stora kontaktnät och en god självkänsla. Han tror att lotsuppdraget inte nödvändigtvis behöver gå ut på att underlätta för sin adept, men att han kan hjälpa till att göra vardagen mer lättbegriplig och hanterbar. ”Min roll blir egentligen att försöka göra så lite som möjligt, men att försöka få min adept att våga prova sig fram och inte ge upp”.

Alieu Faal (presentation kommer senare)

Lotsar i Östersund

Sonia Elvstål var 28 år när hon förlorade benet i en motorcykelolycka. Idag, tio år senare, säger hon att det var det bästa som kunde hända och att det var då hennes liv började. Sonia bor i Östersund och gillar att åka snowboard, fjällvandra, resa och dansa. Hon har två barn som nu har flyttat hemifrån. Efter sjukhusvistelsen för tio år sedan började Sonia att träna vilket fick henne att må bättre än någonsin. Hon önskar att hon hade förstått tidigare hur bra träning är för själen och hur lite en fysiskt fungerande kropp betyder om allt annat känns eländigt och tråkigt. Nu vill Sonia inspirera och hjälpa andra till att leva i nuet och att ta vara på livet.

”När benet kapades började mitt liv”

Under uppväxten gjorde Karoline von Krusenstierna allt för att hennes medfödda synnedsättning inte skulle märkas. I efterhand tror hon att det både var bra och dåligt. Under uppväxten, på en hästgård med fem seende syskon, försökte hon alltid att hänga på vilket har lett till att hon trots sin synnedsättning har utvecklat en god rörelseförmåga. Men Karoline tror också att det är viktigt att acceptera sin nedsättning och att kunna be om hjälp när det behövs. För henne hade det fungerat bättre och det hade blivit mer trovärdigt om hon hade fått tips från någon som hon kunde identifiera sig med, istället för någon på en hjälpmedelscentral. Karoline är 38 år och hon har tre barn. Hon bor i Östersund och tillbringar gärna tid i familjens stuga i fjällen.

Stina Millner Palmqvist är 33 år och bor i Östersund. Hon har sedan hon var liten suttit i permobil på grund av en CP-skada och säger att hon tidigare inte varit en idrottsmänniska. Hon tyckte att paraidrott bara handlade om lagidrotter för dem med manuella rullstolar, men när hon hittade boxningen vände det. Det fanns en idrott som verkligen passade henne! Nu vill hon, som lots, hjälpa funktionsnedsatta ungdomar och barn att se att det faktiskt finns aktiviteter som passar alla. Den hjälpen och en sådan förebild känner hon att hon saknade när hon var liten. Stina vill också hjälpa ungdomar med funktionsnedsättningar att komma ut i det sociala livet och visa dem att de inte är ensamma i sitt handikapp.

”Det är så lätt att funktionsnedsatta ungdomar vänjer sig vid att leva skyddat om ingen rycker tag i dem.”

För Tor-Leif Tolle Petersson ställdes världen på ända en kväll år 2014. Han segnade ner i duschen och hamnade akut på sjukhus. Efter år av för mycket jobb och stress sa hjärtat stopp och från att ha varit kärnfrisk fick Tolle vid 31 års ålder en pacemaker. Det tog trots det tre år för honom att dra ner på tempot på allvar och börja tänka på sin hälsa. Då började han springa, något han tidigare hade hatat, och han tävlar nu i OCR, hinderbanelöpning. Han kom i kontakt med projektet med livsstilslotsar genom Sonia Elvstål som också är lots och kände direkt att det var helt rätt. Tolle brinner verkligen för att hjälpa folk, framför allt ungdomar, att hitta något som får dem att må bättre, oavsett funktionshinder.

”Jag har fått möjligheten att få jobba med de personer som jag vill hjälpa.”

Lisa Lundells väg till att bli livsstilslots kom via rekommendation av en kompis. Hon har alltid jobbat med människor och tycker att det bästa är att se när en gnista tänds, att en person vågar testa nya saker. Lisa, som själv är hörselskadad, vet hur det är att plötsligt känna att man aktivt väljer att inte delta i vissa sammanhang, att man utan att tänka på det har anpassat sig till sin funktionsnedsättning på ett negativt sätt. Det här vill hon hjälpa unga och barn att motverka så att de kommer ut i det sociala livet och vågar ta del av det.

Ibland kan det bli svårt att leva med en funktionsnedsättning som inte syns så mycket. 35-åriga Maria Sundelin som bor i Östersund föddes med en lätt CP-skada som påverkar hennes vänstra sida, men hon klarar sig bra utan såväl rollator som rullstol. Under uppväxten träffade hon framför allt på de som hade andra typer av svårigheter eller inga alls. Hon har själv saknat att ha någon nära med en likvärdig problematik som hon själv har. Som livstilslots tror Maria att hon kan hjälpa andra till ett mer aktivt liv, men också hjälpa till med mer vardagliga saker som att komma ut från hemmet utan föräldrarna. Hon kan hjälpa till att pusha på där det behövs, men också att bromsa när det behövs. Och vem vet, kanske får hon med sig några av sina adepter till boxningen, som hon själv håller på med.

”Boxningen är så bra eftersom man kan se varandras framgångar men behöver inte jämföra. Alla har ju så olika förutsättningar.”

Lotsar i Malmö

Henrik Larsson var tre månader när hans ben plötsligt slutade fungera på grund av en godartad tumör som växte på kotpelaren. Men det har inte stoppat Henrik, som tack vare sina föräldrar har utvecklat en imponerande självständighet och en stor dos självförtroende. Henrik är idag 48 år och han har två barn som är sju och åtta år gamla. Nu hoppas Henrik kunna rusta andra med verktyg för att våga ta reda på var just deras gränser går. Själv har han alltid hängt med på familjens aktiviteter utan att ha särbehandlats nämnvärt gentemot sina syskon. Det är så han menar att barn med funktionsnedsättning utvecklas. ”Att få ta ansvar och ges frihet till att testa saker”.

När Fatmir Seremeti var 13 år gammal upptäcktes det att han hade ögonsjukdomen grön starr och inom två år försvann 80 procent av synen. Innan det spelade han fotboll och var en riktig talang, så när han tappade en stor del av synen blev det en dröm som försvann. Fatmir hittade till slut goalball, vilket hjälpte honom att ta sig ur en depression. Inte bara hade han hittat en sport som han gillade, han fick också lära sig mycket om hur han skulle bli mer självständig av de andra tjejerna och killarna han spelade med. Det blev räddningen för honom, att se att de inte hade tråkiga liv, tvärtom. Nu är han 36 år och har just slutat i landslaget i goalball. Nu vill Fatmir, som livstilslots, dela med sig av sin erfarenhet till andra som hamnat i samma situation.

”Det är skitviktigt att ha någon som har gått igenom det man själv går igenom som kan hjälpa och som man kan få stöd av.”

Linus Lundgren har spelat elhockey sedan han var liten och älskar verkligen sin sport. Nu är han 22 år och jobbar bland annat som tränare för andra elhockeylag. Genom sin idrott har Linus, som sitter i permobil på grund av en muskelsjukdom, kunnat träna upp sin balans – och han känner att han mår bättre av det, på alla sätt. Men det har också varit en viktig bit av livet socialt. Laget åker på tävlingar i Sverige och utomlands och att umgås betyder massor. Det här vill Linus dela med sig av till andra ungdomar med olika funktionshinder. Att få dem att också få känna glädjen i en sport de kan utöva och hitta det sociala sammanhanget.

”Det är så viktigt att komma ut och inte bara sitta hemma.”